Jag har alltid tyckt om att prata i telefon. Under högstadietiden ockuperade jag till mina föräldrars förtret familjens telefonlinje under stora delar av vardagkvällarna. Det resulterade i att ingen kunde ringa till oss, eftersom vi inte hade mobiler på den tiden, samt en telefonräkning som inte var någon rolig läsning. När jag sedan flyttade hemifrån var telefonpratandet ett sätt att bryta ensamheten och en möjlighet att närsomhelst diskutera livets alla gåtor med nära vänner. Sedan har jag fortsatt på den vägen även om jag det senaste året har kortat ner samtalslängden betydligt.
Johan har väl inte alltid uppskattat mina timmar med luren mot örat, men har fått vänja sig. Själv har han knappt haft ett telefonsamtal som varat längre än 5 minuter. Det verkar just nu som om båda våra döttrar går i pappas fotspår. De få gånger de överhuvudtaget vill prata i telefon blir det mest "Hej, ja, hej då!"
De pratar dock desto mer här hemma...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner mig träffad....det var ju liksom vi som alltid pratade i timmar fast vi suttit med varandra i bänken hela dagen också....men nu förtiden spar vi in på telefonräkningen...nu är det blogg och mail. Lite trist ibland men jag ringer snart!! Kram
SvaraRadera