Oro

Dagismassakern i Belgien väcker oerhört starka känslor. Hur kan någon vilja skada oskyldiga barn? Hur rädda var barnen när detta inträffade? Och jag vill inte ens tänka på hur föräldrarna till de drabbade barnen mår just nu.
Att ha barn innebär en ständig närvaro av oro. Bara den första tanken på att bli gravid följdes av ett orosmoln, kan vi överhuvudtaget bli gravida? Nästa oro var graviditeten, skulle allt gå bra, är barnet frisk. När barnet sedan föds oroar man sig för en mängd olika saker. Äter bebisen tillräckligt, sover hon för mycket, är hon sjuk... Och ju äldre barnet blir ju mer saker finns det att oroa sig för. Jag vill inte ens tänka på när mina små tjejer ska ge sig ut i Stockholmsnatten. När jag hör att min mamma fortfarande oroar sig för oss syskon inser jag att oron i föräldraskapet är livslång.
Balansgången mellan att oroa sig för mycket eller för lite kan vara svår. Det vill säga att man ibland hämmar barnet på grund av sin egen oro och att man ibland tror att barnet klarar mer än vad hon kan. Det positiva med oro är dock att det betyder att man bryr sig och att man vill sitt barn det allra bästa.