Som liten fick jag och mina bröder ett antal smeknamn av våra föräldrar. Vissa mer använda och efterhängsna än andra. Ett av dem, "Dollan" kan jag än idag få höra.
Det känns fint på något vis.
Nu när jag själv har barn känner jag att känslorna lätt utmynnar i smeknamn -av barnen mer eller mindre uppskattade - som sötnos, trollis, rosenskimmer, ädelknopp, hjärtesnurr, gullvippa...
De kärleksfulla i att ge varandra smeknamn visar på fina känslor som ibland kan vara svåra att uttrycka, speciellt mellan vuxna. För barnet är det fortfarande enkelt och självklart, Agnes "äshckar; mamma, pappa, Maja och mig".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Håller med, smeknamn är underbart. Dollan! Det var ett tag sedan man hörde men visst känner jag igen det.Imponerande legobygge häromkvällen! Jag känner dock att jag ligger i lä vad gäller att läsa instruktionerna till legobyggen, där har sonen ett stort försprång! Mycket uppskattad läsning, följer med spänning...kram J
SvaraRadera