Falling down

Vardagen har slagit till som en bomb med effekten att jag går runt med sammanbitna käkar och spänningshuvudvärk.

Mentala listor snurrar runt i huvudet, har hela tiden känslan av att  jag har glömt något. Lämnar liten ledsen pojke på dagis, jagar minuter för att räcka till. Snabba steg i rulltrappan, springa efter tåget, andan i halsen och svettig rygg. Hämta på skola och dagis, laga mat med trött och ledsen Gustav. Handla, skicka iväg barn på aktiviteter, äta, förbereda matsäckar och packa gympaväskor. Gå på föräldramöten, utvecklingssamtal och föreningsträffar. Åka till återvinningen, handla presenter till kalas, hjälpa till med läxan. Handla igen, tvätta, skjutsa till matcher.

Springer i ekorrhjulet, runt runt. Diskmaskinen piper, soptunnan ska dras fram. Pressar ihop käkarna lite till.

Jag är lättirriterad. Stör mig på folk som pratar högt i tunnelbanan, på de som smaskar när de äter och på folk som går sakta och blockerar vägen. Känner mig som en lightversion av Michael Douglas rollkaraktär i filmen Falling Down.

Och samtidigt. Jag är så otroligt lyckligt lottad och har egentligen inget att klaga på! Så jag tar ett djupt andetag och drar in den höga klara höstluften. Vänder ansiktet mot solen och försöker njuta av allt bra istället för att låta vardagen ta över helt.