Jag har, så långt tillbaks jag kan minnas, haft ganska nära till tårarna i vissa situationer. Det kan vara en sorglig bok, en romantisk film eller en idrottsperson som gör bra resultat som gör att mina tårkanaler svämmar över likväl som att jag med självklarhet gråter när någon dör, är sjuk eller mår dåligt.
Sedan jag blivit mamma är det som om insidan av ögonlocken behöver tvättas ännu oftare än tidigare. Numera är även luciatåg på dagis, rara barnböcker och kärleksförklaringar från barnen en källa till snyftningar och maskararandiga kinder. Jag gråter lika ofta när jag är rörd och glad som när jag är sorgsen och ledsen. Ibland känns det befriande att få släppa ut känslorna i form av saltvatten, medan det andra gånger nästan känns som ett handikapp. Imorse när jag var och handlade mat var ett sådant tillfälle. Phil Collins låt "In the air tonight" spelas i högtalarna och trots att jag inte har några speciella minnen till sången känner jag plötsligt att jag måste blinka och blinka och blinka för att inte börja lipa vid brödhyllan. Efteråt kan jag fnissa lite åt mig själv. Men man undrar ju. Vart ska detta sluta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som du vet blir det bara värre. Ma
SvaraRaderaJo jag misstänkte det... Kram
SvaraRaderaJag tokskratta då jag läste det det här. Även om man i stunden blir supersentimental kan man sen skratta åt graden av sentimentalitet. Jag bölar åt saker som andra suckar åt. Exempelvis så gick det en dokumentär på svt om avbefolkningen runt i landet och då i några byar utanför kiruna. man fick följa gamla människor som levt hela sitt lev där och nu fanns nästan ingenting kvar. det bölar jag åt....hallå!!!
SvaraRadera